På väg hem till Sverige nu efter åtta fantastiska månader i Colombia. Det har varit tufft och äkta, med kulturchockar och mycket plugg. Men det har varit en fantastisk resa och upplevelse och det är med tårar i ögonen som jag tillsammans med Katrine lämnar det här landet och alla jag har lärt känna, två månader tidigare än planerat.

I Colombia har jag ätit god mat och goda frukter, sett fina stränder, åkt båt, dansat, klappat apor, fiskat pirayor, badat i Amazonfloden, sett delfiner, åkt trånga bussar, lärt mig prata flytande spanska, slängt toapappret i papperskorgar, skrattat, gråtigt, solat, sett fina solnedgångar och soluppgångar, hikat, klappat fina hundar, och mycket mera! 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har inte blivit lurad, bestulen eller kidnappad. Önskar jag kunde säga att jag inte har blivit erbjuden droger men Colombia är tyvärr fullt av droger, även på fina Los Andes. 

Några speciellt starka minnen:

En lektion i början av mitt utbyte när jag hade extrem otur och blevutlottad till att vara den som höll i ett forum vi tydligen hade. Jag skulle hålla kolla på vems tur det var att prata, hur länge personen pratade och skriva ner allt som sades under hela forumet. Alla hade olika dialekter och pratade väldigt fort eftersom de bara kunde prata i två minuter och eftersom colombianer älskar att prata. Jag förstod ingenting. Verkligen ingenting. Det var två timmar av fullständig ångest. 

En vandringstur mitt i natten i Amazonas regnskog. Allt var kolsvart men skogen var så levande. Lysande svampar och spindlar. Kanske spanade en Jaguar på oss. Guiden fångade in en Tarantula, världens största spindel, som vi tyckte synd om men när han frågade om någon ville hålla den kunde jag inte säga nej. Jag bestämde mig för att inte vara rädd och medan den satt på min arm hoppades jag att den skulle tycka om mig, och jag var inte rädd. Efter det kändes det som att jag kunde klara av allt, jag gick jag till och med sist i ledet på vägen tillbaka. 

 

I en lägenhet i Cartagena vaknade jag och några vänner på morgonen av hårda knackningar på dörren. Det brann på våning två i det höga 23-våningshuset utan brandvarnare och trapphuset var fullt av panikslagna colombianer och skrikande barn. Vi kunde inte ta oss ut för röken var för stark så istället för att gå neråt var alla tvungna att gå uppåt och vänta. Jag var säker på att vi skulle dö men tillslut släcktes elden och vi fick komma ut.

Bak på motorcyklar i Santa Marta flög vi förbi människor och bilar och regnskog upp i bergen. Med den varma luften mot huden och vinden i håret. Vad jag njöt!

På en technofestival i Cartagena som jag först inte ville gå på för att jag var ledsen och inte gillade techno, där och då, i solnedgången med fötterna i sanden, alla glada människor runt mig och min vän Jorge dansande med sitta bästa humör, blev musiken plötsligt bra och jag kunde inte sluta le.

Alla de eftermiddagar efter sista föreläsningen då jag mött upp mina colombianska vänner på den billiga baren där de sitter i timmar och pratar skit och sjunger med till gamla colombianska ballader om otrogna män och brustna hjärtan. För det är allt låtarna här handlar om.